Människor i livet del 1.
Tänk hur många människor som passerar genom ens liv som sätter stora avtryck. Inte familjen och så utan bara vanliga andra människor.
Eva Persson, den gamla sur kärringen i Träkumla med ett varmt hjärta, vi började rida hos henne när vi var 9 år kanske. Vi fick rida alla möjliga hästar och hur mycket vi ville. Shettisen Abbe eller stora Sirocco 175 cm, hon litade verkligen på oss när det kom till hästarna. Eva skrek och gormade på oss så vi ibland nästan fick fly till skogs för att i nästa ögonblick bjuda in oss på sina goda bullar och saft.
Hon hade ingen toalett och rinnande vatten inne men levde gott iallfall, och ett stall med 30 hästar, en 50 årig son (som hon låste in i sadekammaren när han blev för full, eller hittade hans porrtidningar under soffan) hemma och en liten pension som skulle få allt att gå ihop, hur gick det till egentigen?
Både Eva o Lento (sonen) var riktiga häst människor, gammeldags men duktiga som få, kunde alla stammar och hingstar och var dessutom så stolta över det. Lento hade bara en halv tumme på ena hande och han sa att en häst ätit upp den andra biten, undrar om det var sant?
Hon var så snäll, köpte en fin Welsh ponny till mig som hon aldrig betalade till förre ägaren tror jag, jag vet inte om pappa betalade hästen, det kanske han gjorde. Antingen gillade man Eva eller så avskydde man henne tror jag. Hon skötte inte sina hästar så bra egentigen men själv tyckte hon att det var på bästa sätt.
Vi gjorde så mycket konstiga och roliga saker där, åt morötter till vi spydde, hade krig med testiklar från nykastrerade hingstar, tävlade, mockade i smyg (hon gjorde bara det 2 ggr i månade kanske) och brukade titta på hennes 30 katter hon hade i en liten bod på gården, dom fick nog aldrig gå ut.
Vi åkte på traktorflaket 4 mil en gång om året till havet för at tvätta häst täcken. Eller när vi fick köra traktor fast det bara kunde sluta på ett sätt, in i staketet. Jag kommer ihåg varenda millimeter av hennes stall.
Nu är Eva död sen nåt år och sista gången vi pratade (15 år sen) så var vi ovänner, trist. Hon har betytt otroligt mycket för mig och mina kompisar. Herregud vad det var kul! Tack Eva!
Tänk om jag visste då att jag skulle gå runt på en gata i Kina när jag blev stor och tycka att det kändes helt naturligt, det är nog bra att man inte vet för mycket.
Nu ska jag till fabriken!
Bye
Eva Persson, den gamla sur kärringen i Träkumla med ett varmt hjärta, vi började rida hos henne när vi var 9 år kanske. Vi fick rida alla möjliga hästar och hur mycket vi ville. Shettisen Abbe eller stora Sirocco 175 cm, hon litade verkligen på oss när det kom till hästarna. Eva skrek och gormade på oss så vi ibland nästan fick fly till skogs för att i nästa ögonblick bjuda in oss på sina goda bullar och saft.
Hon hade ingen toalett och rinnande vatten inne men levde gott iallfall, och ett stall med 30 hästar, en 50 årig son (som hon låste in i sadekammaren när han blev för full, eller hittade hans porrtidningar under soffan) hemma och en liten pension som skulle få allt att gå ihop, hur gick det till egentigen?
Både Eva o Lento (sonen) var riktiga häst människor, gammeldags men duktiga som få, kunde alla stammar och hingstar och var dessutom så stolta över det. Lento hade bara en halv tumme på ena hande och han sa att en häst ätit upp den andra biten, undrar om det var sant?
Hon var så snäll, köpte en fin Welsh ponny till mig som hon aldrig betalade till förre ägaren tror jag, jag vet inte om pappa betalade hästen, det kanske han gjorde. Antingen gillade man Eva eller så avskydde man henne tror jag. Hon skötte inte sina hästar så bra egentigen men själv tyckte hon att det var på bästa sätt.
Vi gjorde så mycket konstiga och roliga saker där, åt morötter till vi spydde, hade krig med testiklar från nykastrerade hingstar, tävlade, mockade i smyg (hon gjorde bara det 2 ggr i månade kanske) och brukade titta på hennes 30 katter hon hade i en liten bod på gården, dom fick nog aldrig gå ut.
Vi åkte på traktorflaket 4 mil en gång om året till havet för at tvätta häst täcken. Eller när vi fick köra traktor fast det bara kunde sluta på ett sätt, in i staketet. Jag kommer ihåg varenda millimeter av hennes stall.
Nu är Eva död sen nåt år och sista gången vi pratade (15 år sen) så var vi ovänner, trist. Hon har betytt otroligt mycket för mig och mina kompisar. Herregud vad det var kul! Tack Eva!
Tänk om jag visste då att jag skulle gå runt på en gata i Kina när jag blev stor och tycka att det kändes helt naturligt, det är nog bra att man inte vet för mycket.
Nu ska jag till fabriken!
Bye
Kommentarer
Postat av: Lotta Bonnier
Tack för bet. Hoppas allt är bra med er!
Trackback
